DEL 4 Den nya staden..

Vi skulle börja om, få en nystart. Nu skulle vi äntligen bli den där familjen som jag hade drömt om.
I den nya staden skulle vi få en ny chans, ett nytt liv.

Kalle hade kommit in på en utbildning, jag hade börjat på mitt nya arbete. I början var det bra.
Vi trivdes båda med våra nya sysselsättningar, Lägenheten vi hyrde låg centralt, vi började umgås med en av mina kollegor och hennes familj.

Men verkligheten knackade snart på. Man borde ju tycka att Kalle, vid det här laget, skulle ha skaffat sig ett socialt umgänge, fått vänner mm. Men i hans värld så umgicks par med andra par. Bara.
Problemet var bara att min kollegas man var muslim. Kalle gillade inte muslimer, inte judar, inte ateister..ja han gillade egentligen ingen, som inte var kristen. Kristen i hans ögon.

Kalle gillade inte min kyrka, inofficiellt. Utåt sett hade han ju hängt där mycket, varit engagerad, varit social & trevlig. Alla gillade honom. Han ställde sig in hos alla.
Men när vi var själva, då var det andra ord. Min kyrka var falsk, människorna i den var idioter, och vi tillhörde absolut inte Gud. Vi var inte kristna.
Så i och med flytten, försvann också de människor, vi tidigare hade umgåtts med. Ny stad : nytt liv menade han.
Min umgängeskrets blev mindre och mindre, min isolering större och större. Vi slutade umgås med kollegan och hennes familj.

Det var också viktigt för Kalle att visa andra hur bra vi hade det, hur duktig hans dotter var, hur vacker hans fru var..han överöste mig med beröm när vi var med andra, skickade foton hem till sin familj etc.

Den ekonomiska misshandeln startade; trots att jag var delaktig i att försörja familjen ( han hade CSN), så fick jag inte ansvara för mitt eget bankkort, jag fick inte köpa vad jag ville, och behövde jag pengar fick jag be honom om det. Han hade stenkoll på mitt bankkonto.

Vi började engagera oss mer i hans kyrka, som låg på en annan ort. Det kom så småningom att bli vår enda sociala träffpunkt, enda gången i veckan som vi träffade andra människor på fritiden. Jag räknade människorna där som mina vänner..

Den här bergodalbanan, ena stunden hissa och i andra stunden dissa. Ena stunden var man drottning och i andra stunden var man slav. Det som man i början reagerade på, blev till slut vardag och normalt. Och det kunde gå dagar  emellan ibland mellan incidenterna. Men Kalle var som en tickade bomb har jag insett nu i efterhand..Minsta grej kunde utlösa hans ilska.

Mitt arbete var mitt andningshål, där fick jag vara Sara, någorlunda iallafall.

Jag kunde nu bli straffad på olika sätt, när jag gjort något som han ansåg vara fel; 

*han slutade prata med mig och nonchalerade mig totalt ( kunde pågå i dagar)
*han kunde slänga mina ägodelar i soptunnan, tex gamla fotoalbum från min tonår.
*prata nedlåtande till mig
*slå mig eller sparka efter mig
* ta sönder saker 

Hans svartsjuka blev också mer påtaglig, han började anklaga mig för att vara otrogen, att Emma inte var hans. Han påpekade flera gånger att hon var väldigt lik min styvfar och gav pikar om att det var han som kunde vara hennes biologiska pappa. För att min styvfar inte hade några egna barn och min mamma var för gammal för att skaffa fler.
Jag hade alltså fungerat som avelskossa och han själv fanns bara med i bilden som täckmantel.

Fanns det några likheter? Nej, inte det minsta. Hon hade sin pappas drag med brunt hår och bruna ögon.

3 år efter att Emmas födelse, blev jag gravid igen. I Augusti 2005 kom han, Arvid. Min son.