DEL 2 Ny stad...

Jag hade ju vikarierat där på macken, och jag trivdes väl inte så bra. Men det var ett jobb, det var en inkomst.. Men att jag hade ett jobb, att det var jag som drog in pengarna, det kunde han inte tåla. Han kunde komma till mitt arbete och tycka att jag kunde gå hem tidigare, att jag skulle ägna honom tid istället för att jobba.Och när jag sa nej, blev han sur och ställde till en scen.
Vi väntade också på besked om han skulle få uppehållstillstånd eller inte.

Jag fick ett nytt jobb,fast anställning, som undersköterska i en ny stad.Beskedet kom att han fick lov att stanna i Sverige. Vi började planera för ett nytt liv i en ny stad..

Hur tänkte jag här? Hur kunde jag tillåta mig själv att bli behandlad så här? Jag tror att dels så kände jag ett ansvar, jag hade ju "tagit hit " honom. Att det var mitt fel. Skulle jag lämna honom på gatan, vind för våg?
Sen var jag ju kär, jag ville ju ha det livet jag alltid hade drömt om med man och barn. "Och han var ju snäll, han var ju inte elak hela tiden" 

FÖRHÅLLANDET KOM TILL ATT BLI SÅ HÄR GENOM ÅREN, SOM EN BERG & DALBANA. MAN ÅKTE UPP OCH ALLT VAR TOPPEN, MAN ÅKTE NER OCH SKITEN KOM. Ömma ord varvades med elaka.

Magen växte, så även hans svartsjuka. En gång när vi var ute slog han mig med öppen handflata över kinden, en annan gång kastade han stenar på mig för att jag hade glömt ta med ett kvitto...
Elakhet varvades med ömhet. Jag blev mer och mer isolerad från familj och vänner. Jag blev mer och mer beroende av honom.
Minnena från graviditeten är diffusa, jag tror att det var själens sätt att överleva mentalt. Men jag har två händelser som inte glömts bort;

1. När han tvingade mig att ta en spindel med bara händerna, jag som hade stor fobi för insekter. Han drog in mig på toaletten med ett hårt grepp om mitt hår. Skrikandes och gråtandes bad jag att få slippa. Detta var hans sätt att bevisa att det fanns inget som hette fobi. Hårbotten ömmande länge

2. Jag tvingades dricka nån äcklig sörja som hade blivit över när jag skulle diska.


Utåt sett var vi ett nyförälskad par, vi tillhörde varsin frikyrka men delade den kristna tron, två människor på väg att få sitt första barn. Vissa dagar var vi det jag drömt om; han överöste mig med kärlek, tog hand om mig, tröstade mig, peppade mig.