Ungefär ett år efter att vi hade gift oss, kom hon. Dottern. Världens vackraste lilla. En liten tjej som höll på att bli förlorad ens innan hon tog sitt första andetag. Efter en långdragen förlossning kom hon ut, utan att andas. Det där skriket dröjde. Jag trodde hon var död, borta. Hennes agparpoäng var låga.
Sen fick de igång henne, poängen steg och min bebis fanns där. Fin, liten och vacker.
Men den fina lilla, skapade svartsjuka hos sin pappa. För att han var tvungen att dela mig med någon. Ena stunden sprack han av stolthet, visade upp henne för familj och vänner. Andra stunden trädde djävulen fram och gjorde både mig och lilla E illa.
Redan här, inser jag nu, visade han sin sjuka sida. Men jag såg inte, jag tror att jag hamnade i nån slags förlossningsdepression. Jag var så rädd att förlora min dotter, rädd att min lilla skulle försvinna. Så länge hade jag önskat mig barn, och nu var hon här.
Kalle började utöva sitt begär av makt, han visste vad som var bäst för Lilla E. Mina kunskaper blev ifrågasatta och hånade. Det var han som visste hur man skulle sköta ett barn, det var han som visste vad hon behövde.
Min amning kom aldrig igång, jag hade helt enkelt inte tillräckligt med mjölk. Vi började ge ersättning, under hans bevakning. För amma, det skulle man. En RIKTIG mamma ammade. Jag var självisk som gav ersättning.
Efter några månader försvann min mjölk helt, men det sa jag aldrig. Jag fortsatte att låtsasamma i ytterligare några månader, av rädsla. Dottern var nöjd att få ligga vid bröstet och sutta, även om det inte kom någon mjölk.
Kalle varvade från att vara världens bästa man och pappa, till att vara den värsta. Han hotade med att ta dottern ifrån mig och sticka till Danmark, där han hade vänner. HAN SKULLE TA VÅRT BARN IFRÅN MIG...
Hans sjuka misstankar och paranoiditet började visa sig; Julen 2001 hade vi köpt tre chokladkalendrar. Dessa blev förmodligen kvarglömda i affären, men i hans värld var det kaos; antingen hade min mamma snott dem eller så hade någon nyckel till vårt hus och hade gömt dem för oss.
Han slog lilla E, med handflatan drämde han till henne i rumpan, för att hon skrek...Hon skulle lära sig att veta VEM som bestämde. Han slog henne så hårt att det blev ett stort märke efter handen.
I och med graviditeten hade vi slutat att sova i samma säng, då han menade att jag snarkade för högt.
Vi sov aldrig mer tillsammans...
Varför gick jag inte, undrar ni kanske? Jag lämnade två gånger, jag flydde två gånger. I panik sprang jag, med E i famnen, över till grannarna. Sen kom mina föräldrar och hämtade mig.
Och varje gång gick jag tillbaka till honom, för han lovade att aldrig mer göra om det. Han älskade ju oss, vi var hans allt.
Grannarna, de som jag hade flytt till, frös ute mig. Pratade skit om mig. Jag kände mig oerhört ensam i min situation. Kalle fick mig oxå att tro illa om min familj. Att de egentligen inte älskade mig.
Jag var ju ingen bra människa, men HAN älskade mig ändå. Han skulle förändra mig till det bättre.
( Under min skoltid var jag mobbad, så min självkänsla var inte den bästa. Han visste det och kunde därför bryta ner mig)
Utåt sett var vi en lycklig liten familj. Vi hängde mycket i min kyrka ( då hans inte fanns i stan), engagerade oss ideellt.
Efter 10 månader var jag tvungen att börja arbeta, Kalle studerade svenska och jag var den som skulle försörja oss. Lilla E började på förskola.
Jag vantrivdes på mitt arbete, en av mina grannar var även en kollega. Hennes skvaller om mig gjorde att jag blev utfryst där oxå.
Jag sökte, och fick ett nytt jobb på ett privat äldreboende.( Där jobbar jag fortfarande).
Då jobbet låg i grannstaden, beslöt vi oss för att flytta dit..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar